Gunnar Carlsson förvaltade inte bara arvet mycket väl efter Kapten Lundgren utan utvecklade även i högsta grad Transatlantics linjetrafik ytterligare med omfattande nybeställningar och ytterligare trafikerade linjer. År 1918 levereras rederiets första nybyggda motorfartyg Bullaren och Tisnaren (vardera 9400 dwt) från Götaverken i Göteborg. Ett omfattande nybyggnadsprogram pågår från 1918 till slutet av 30-talet och ett flertal stora linjefartyg men även tankmotorfartyg levereras av bl.a. Götaverken och Eriksberg till Transgruppens olika bolag. 

Andra världskrigets framgångar och förluster

Vid andra världskrigets utbrott bedriver Transatlantic och dess dotterbolag linjetrafik primärt från Sverige, Finland, Danmark, Norge till Södra Afrika, Australien, Nya Zealand, Västafrika och Nordamerika samt inom Stilla havsområdet, då primärt mellan västra Nordamerika och Australien. Även tanksjöfart bedrivs med tankmotorfartyg i storleken 10-12.000 dwt. År 1940 ägde Transatlantickoncernen 33 fartyg på sammanlagt 286.000 ton dödvikt (dwt) med en genomsnittsålder på 8 år. Under slutet av 30-talet hade Transkoncernen påbörjat en omfattande föryngring av flottan och under perioden september 1939 till september 1945 levereras 13 nya linjefartyg motsvarande 141.000 ton dödvikt och 6 tankfartyg motsvarande ca 70.000 ton dödvikt varav merparten byggda vid svenska varv.  

Andra världskriget innebar att flera av rederiets fartyg var sysselsatta i lejdtrafik och konvojtrafik i Nordatlanten samt med skeppningar av stora mängder militärlast framförallt i Stilla havsområdet. Seglationsresultaten var goda och bidrog till de nybeställningar som kontrakterades för leverans under 50-talet. Gunnar Carlsson kom under andra världskriget att spela en betydande roll för lejdtrafiken och han lade ned ett stort engagemang gentemot och tillsammans med Ministry of War and Transport i London vilket även innefattade Svenska regeringens mandat. Det torde kunna sammanfattas i följande uttalande från Utrikesdepartementet;

"vad Gunnar Carlsson betydde för den s.k. lejdtrafiken och därmed vår försörjning under kriget torde vi ännu icke ha gjort fullt klart för oss" 

Transatlantic och Transoil förlorade under andra världskriget 10 fartyg, 77 besättningsmän fick sätta livet till under de tidvis fasanfulla omständigheter som rådde till havs under krigsåren. De förtjänar all heder liksom alla de ombord som överlevde men fick leva med förfärliga minnen från krigsåren ombord.

Efterkrigstid och nya behov

Trots leveranserna av nytt tonnage under andra världskriget fortsatte behovet av än mer tonnage att växa. Det lades en uppmärksammad beställning på snabbgående (20 knop) linjefartyg med passagerarkapacitet för Australientrafiken som allmänt kom att kallas "Molnserien". Fartygen som byggdes av Götaverken i Göteborg hette Nimbus på 8870 dw och levererades 1947 och systerfartyget Stratus levererades 1948. De följdes av två ytterligare systerfartyg med en något större dw på 10.200 och båda fartygen Cirrus och Cumulus levererades 1950. Fartygen blev mycket omskrivna för sin fart och design och kvarstod inom Transatlantic till och med mitten av 70-talet.

Bolaget breddade även verksamheten till att inkludera kylfartyg och 1949 levereras Coolangatta med en dwt på 3332 följt av Cooranga på 4270 dwt och därefter Coolaroo på 5700 dwt och Coolgardie på 3525 dwt, båda levererade 1956. Transkoncernens och familjen Carlssons engagemang i kylfartyg utvecklades under 60- och 70-talet ytterligare mycket baserat på ett nära samarbete med Salen-rederierna i Stockholm. Det kom att innefatta både helägda och delägda kylfartyg samt befraktningssamarbete. Under andra hälften av 70-talet lämnar Transatlantic sitt engagemang i kylfartyg där de sista fartygen blev Albany och Australic.

År 1947 ankommer amerikanska fartyget Alabaman till Göteborg fullastad med ett komplett raffinaderi från USA. Raffinaderiet hade köpts in av ett konsortium bestående av Transatlantic och Stora Kopparberg och efter uppbyggnad i Skarviks oljehamn i Göteborg lanseras raffinaderiets produkter på den svenska marknaden under namnet Koppartrans. I början av 60-talet såldes Koppartrans raffinaderi till Shell och namnet Koppartrans fanns kvar på bensinmackar över hela Sverige ett antal år för att därefter byta namn till Shell.

1953 tar sonen Per Carlsson över VD-posten för bolaget och Gunnar Carlsson blir Transatlantics styrelseordförande. Perioden från 1953 fram till mitten av 60-talet präglades av nya leveranser av linjetonnage för trafiken till Syd och Västafrika, Australien/Nya Zealand, Nordamerika och Pacific-linjen.